Ibland blir man fundersam, över hur livet verkligen är! Jag skulle nog beskriva mitt liv som en bergodalbana. En bergodalbana som aldrig slutar för att ta up nya passagerare. Min vagn kommer alltid vara fylld med det som har hänt och hänt i mitt liv.. Men min vagn börjar bli gammal nu, och mitt tålamod börjar ta slut. Men varför drabbar det mig? Har jag gjort något?

Hampus är borta nu i 2månader, men kommer att vara i LKPG från tors-sön, vilket är hur skönt som helst för utan han hade jag gjort någon riktigt hemskt med mig själv. Jag uppskattar min tid med kompisarna jättemycket, men jämt känner jag mig glömd. Just nu är jag inte glad heller över att flera av mina närmsta kompisar värkar ha glömt bort mig, vilket gör att jag tappar dem en efter en..
Jag är den som anordnar fester och andra aktiviteter, men jag har inget minne av när jag sist blev bjuden på något!

Om dagarna, dessa två dagar. Har man gått arbetslös och jag får hur mycket energi som helst för att hitta på något. Men med vem? Att vara arbetslös och inte ha något att göra om dagarna är verkligen hemskt! Ni kan inte ens sätta er in i den situationen! (Detta har gjort att jag varit ute och löpt varje dag nu, vilket är ett stort och sjukt jobigt kliv för mig som blivit soff-lat).

Hampus? Vad ska jag göra nu då? När jag en då har försökt med allt! Men min bergodalbane-vagn börjar bli sliten och genomrutten, är det för sent?